×
HelsinkiMissio käyttää evästeitä varmistaakseen mahdollisimman hyvän käyttökokemuksen. Jatkamalla sivustomme käyttöä hyväksyt käyttöehdot ja evästeiden käytön. Lue lisää ›
Hyväksy
Bloggen om gemenskap

En ovälkommen följeslagare

Jag är besatt av en orosande som springer omkring i min kropp, klättrar på ryggraden, kittlar mig under fötterna, rör om i mitt huvud som om den var vispen i gröten. Jag har inte bjudit in den. Jag föddes med den.
 
Den vaknar före mig på morgonen. När jag vaknar sitter den på min bröstkorg, blockerar andningen och gnuggar händerna. ”Är det inte något du har glömt?” frågar den illvilligt. ”Hade du inte lovat någon att vakna i tid idag, så att ni skulle hinna träffas på stan? Eller var det på bio ni skulle gå? På en tidig föreställning? Om du skyndar dig riktigt ordentligt så kanske du hinner.”
 
Och orosanden flyger iväg till köket och konstaterar att kaffet är slut. ”Du måste gå till butiken och köpa kaffe! Det har du uppskrivet på en stor lapp på diskbänken!”
 
Jag har många lappar. En tid sparade jag alla lappar också när jag dragit streck över det som stod där. Det var en mycket deprimerande samling triviala påminnelser så jag slängde den raskt i pappersavfallet.
 
Nu har jag på allvar tagit itu med att försöka förstå varför denna orosande har ett så starkt grepp om mig. När jag var barn oroade jag mig för att komma för sent till skolan, till middagen, till skridskobanan, till kompisarnas födelsedagskalas. När jag blev äldre oroade jag mig för att tappa bort mig eftersom jag hade/har så katastrofalt dåligt lokalsinne. I scouterna oroade jag mig över alla orienteringsövningar, speciellt när jag blivit patrulledare och för det mesta förde ut min patrull på avvägar som gjorde att vi alltid blev sist. Hemma oroade jag mig över att jag skulle glömma att sätta på potatisen som mamma hade bett mig göra.
 
Självklart fick jag grälor när jag glömde, kom för sent, tappade bort mig. Och orosanden blev bara mer och mer aktiv. Jag trodde den skulle lämna mig när jag blev vuxen men så skedde inte. Den hade blivit en del av mig. Och är det fortfarande.
 
Idag är det ändå ingen annan än jag själv som grälar på mig när något går fel. Så nu har jag tagit i bruk en annan strategi. Jag struntar i den illvilliga följeslagaren, jag skrattar ut den, lyssnar inte på den, knäpper med fingrarna så att den förskräckt flyger sin väg. Jag hoppas att den mår riktigt dåligt när den förstår hur illa den gjort mig genom åren. Jag hoppas den som tröst ger mig en lugn ålderdom, en tid av begrundan, minnen, kära vänner, och minimala krav på att hinna med allt, vara perfekt, aldrig glömma, aldrig komma för sent eller försova sig.
 
Den värsta av känslor: ORO
Den onödigaste av känslor: ORO
 
Birgitta Boucht, författare
77 år och äntligen redo att ta till våld för att bli av med en ovälkommen följeslagare. Den andliga flugsmällan i ständig beredskap!

Bloggen om gemenskap – Kaikki kirjoitukset

22.04.2020 –

Stress och prestationsångest är något som så gott som alla känner av nu och då. Vi lever i ett samhälle som förväntar sig att du rör dig framåt i full fart hela tiden, och detta sätter hög press på individen i många delområden av livet.

28.06.2017 –

För en tid sedan läste jag en intressant artikel om den brittiske hjärnkirurgen Henry Marsch. Han berättade om sitt krävande jobb, sin fru, sitt samarbete med kolleger. Jag rev ut artikeln som pryddes av en stor bild av Marsh.

 

14.06.2017 –
Birgitta Boucht

Jag har fått en hyresgäst. Det är en kvinna med hög röst, bestämda åsikter, ivrig tv-tittare, anlag för narkolepsi (jag hittar henne ofta sovande på min säng), en person som skriver listor om de mest triviala saker.

19.05.2017 –
Birgitta Boucht

Jag är besatt av en orosande som springer omkring i min kropp, klättrar på ryggraden, kittlar mig under fötterna, rör om i mitt huvud som om den var vispen i gröten. Jag har inte bjudit in den. Jag föddes med den.
 

27.04.2017 –
Eva Kela

Jag minns dina signaler helt stumma
Hur jag tystades ner till noll minus allt
Och att du krävde min skamskit
För att ömsa mig bit för bit tusenfalt

19.04.2017 –
Birgitta Boucht

För en tid sedan såg jag en intervju med filmregissören Aki Kaurismäki i tv. Den visades som introduktion till filmen Le Havre, som jag sett tidigare men gärna ville se på nytt.
 

11.11.2015 –
Birgitta Boucht

Idag är en varannandag. En dålig sådan. Jag tvingar mig ut på promenad och märker efter en mycket kort stund att jag inte orkar gå ett steg till. Jag har antingen för varmt eller kallt på mig. Paraply har jag, men det regnar inte. Jag har också en inköpslista i fickan men inga pengar.

16.09.2015 –
Birgitta Boucht

För tre veckor sedan såg jag döden i vitögat. Det var oväntat och jag var oförberedd på det som hände, eller inte hände.

24.08.2015 –
Birgitta Boucht

"Hur har sommaren varit?" frågar folk omkring mig, de som nu återvänder från landsställen, utlandsresor, besök hos vänner och bekanta runt om i landet. Styrkta till kropp och själ, färdiga att ta itu med jobb, skolor, nya utmaningar.

10.08.2015 –
Kirsti Dalman

I en liten by i norra Liberia i västra Afrika stiger en ung flicka in i “klassrummet”. Egentligen är det bara ett plastunderlag som fungerar som golv, några bänkar, en tältduk som tak. Den unga flickan är lärarinnan. Hon har med sej 15 små burkar, lite mylla och frön.

17.05.2015 –
Birgitta Boucht

I bussen in till Helsingfors centrum steg det på en gammal krumböjd kvinna. Hon hade höftfel och svårt att röra sig. Hon försökte klättra upp på platsen bredvid mig, längst fram i bussen. Jag ville hjälpa henne men hon avböjde.

23.04.2015 –
Birgitta Boucht

Förr reste jag en hel del, skrev om mina upplevelser. Idag kommer jag inte iväg ens  till Sverige utan att oroa mig veckor i förväg. Jag saknar mig själv som den person som vandrade till fots genom Europa, som gjorde tappra (men lönlösa) försök att klättra upp till Kilimanjaros högsta topp.

20.04.2015 –
Per-Erik Lönnfors

Jag hade en tid undvikit att äta i servicehuset. Efter allt påskätande tillredde jag enkla luncher hemma hos mig.

Om jag skall vara ärlig så ville jag också undvika de rynkiga ansiktena och de kutiga ryggarna.

02.04.2015 –
Kirsti Dalman

En inköpslista? Nej absolut inte; snarare en inte-köps-lista. I varje fall om man är gammal, inte har krafterna kvar i fingrarna, eller alternativt inte ser så bra. I sistnämnda fall blir inte-köps-listan hur lång som helst; har du försökt läsa innehållsförteckningarna?

25.03.2015 –
Birgitta Boucht

Häromdagen deltog jag i ett trevligt knytkalas med gamla vänner.

24.02.2015 –
Birgitta Boucht

Jag förbereder mig för en kvällsträff där jag ska tala om min självbiografi Förklädd och naken. Självporträtt. Själsfränder. Skrift. Jag har talat om den på många ställen, läst och berättat, och varje gång hittar jag en ny infallsvinkel på mitt material.

07.01.2015 –
Birgitta Boucht

Den som arbetar med datorer vet att inne i den magiska lådan gömmer sig många hemligheter.

Näytä lisää ›